Ignatiansk spiritualitet är ett sätt att leva som bygger på Ignatius av Loyolas Andliga övningar.
Ignatius av Loyola levde på 1500-talet. Han grundade jesuitorden, som bland annat påven Franciskus tillhör.
Han skrev sina Andliga övningar som en vägledning för dem som vill söka Gud i sitt liv. Boken är inte menad som en bok att läsa från pärm till pärm, utan som en hjälp att konkret öva sig i att allt mer upptäcka hur Gud är verksam i ens eget liv. Det han skrev om var inte i första hand tankar eller idéer, utan han beskrev det han själv hade prövat. Hans andliga övningar bygger på hans egen livserfarenhet.
Något om Ignatius liv
Liksom flera av dem som kyrkan kallar helgon, levde han första halvan av sitt liv som allt annat än helig. Ignatius föddes som medlem av en framstående adelsfamilj. Stolthet, rikedom, familjestatus, militär makt, tapperhet i strid och en anpassningsbar tro var delar av hans arv. Han kom senare att kalla den vägen för ”rikedom, ära och högmod”.
I det fransk-spanska kriget om överhögheten över kungariket Navarra, deltog han ivrigt i försvaret av staden Pamplona, när en kanonkula träffade honom och krossade hans högra ben på flera ställen. Vid 30 års ålder riskerade den stolte Ignatius att drabbas av ett mycket hämmande funktionshinder. Ovanpå det tvingades han ligga nedbäddad i sängen under nio långa månader med ett nära nog förstört knä som måste läka. En av de få sysselsättningar han kunde ägna sig åt var läsning, och bland de enstaka böcker han hade att välja på fanns dels en bok dels om Jesus liv, dels en om helgonen.
Så kom det sig att han helt oväntat började reflektera allt djupare både över sina reaktioner i det inre och dessutom över sitt hittillsvarande liv. Han nåddes av en överväldigande insikt om sin egen egoism och sitt missbruksliknande beroende. Han hade djupt religiösa upplevelser och lämnade så småningom sin rika familjs adelsslott som en fattig pilgrim.
Men omvändelsen var ännu i viss mån ytlig: han ville fortfarande ge sig ut i världen och utmärka sig i strid, vinna ryktbarhet och ära, även om det nu gällde hela världens gudomliga konung Kristus. En stor del av beteendemönstret och värderingssystemet var ännu oförändrat.
En mycket djupare kris och större förtvivlan krävdes för att han skulle nå verklig förändring. Än så länge försökte han bevara kontrollen över sitt liv och driva fram en förändring av egen kraft. Han hade blivit djupt medveten om sitt livs stora misstag, och nu ville han nu få kontroll och övervinna synderna genom egna ansträngningar. Han tvekade inte alls om att skulle vara möjligt för honom, bara han – liksom förr – tog i och ansträngde sig tillräckligt.
Han övade sig genom hård askes, han biktade maniskt sina synder gång på gång, drev upp sig själv på nätterna för att genomföra långa bönetimmar, ålade sig särskild diet och det ena efter det andra. Men i stället för att nå kontroll, blev han efterhand helt behärskad av skuldkänslor, och skam. Till sist var han mycket nära att ta sitt liv.
Livet hade kraschat och han hade nått botten. Först där, i den alla djupaste smärta och förödmjukelse, kunde han inse att han inte kunde prestera någon gärning av egen kraft. För honom blev den avgörande insikten att han måste ta emot allt i livet, absolut allting, som Guds kärleksfulla gåva till honom. Detta var i själva verket kulmen för hans omvändelse: inte tiden i sjuksängen och hans första uppenbarelser, utan insikten om den egna maktlösheten, denna fullkomliga kapitulation inför Gud.
Det ledde till en upplevelse som senare blivit en klassisk händelse inom mystiken. Ignatius gick, enligt hans egna ord, ”andaktsfullt” på en väg längs floden Cardoner. Han satte sig ner en stund med ansiktet vänt mot floden som rann där nedanför. Han var då med om, vad han senare beskrev som att han var med om att ”hans förstånds ögon öppnades” och att ”han fick stor klarhet i sitt förstånd”. Det var alltså fråga om en ”intellektuell vision”, eller ”en syn oberoende av både yttre och inre ögon”. Det präglade resten av hans liv. Med hans egan ord: ”När han nu efter fyllda 62 år samlar ihop all den hjälp han har fått av Gud och allt han har fått veta under hela sitt levnadslopp, så kan allt detta sammantaget i hans ögon ändå inte mäta sig med det som han erfor vid detta enda tillfälle.”
Tidigare hade Ignatius haft fromma men självupptagna ambitioner att härma och helst överträffa helgonen. Han satte sig själv i tillvarons centrum. Från och med nu blev istället Gud alltings grund och den som fick vara i centrum av hans liv, den som alltid hade initiativet. Själv kunde han bara svara på Guds vilja och samverka med den.
Utdrag ur boken Av kärlek till verkligheten – Ignatianska grundord, av Willi Lambert (Veritas förlag)
Om man vill karakterisera den ignatianska spiritualiteten med ett enda ord är ”väg” på kornet.
Ignatius av Loyola föddes 1491 på borgen Loyola i Baskien, och till en början var hans väg uppåt: en karriär vid hovet. Med en allvarlig knäskada, som han ådrog sig vid förvaret av fästningen Pamplona 1521, började den spikraka väg uppåt som han hade planerat att istället bli en andlig omvändelseväg och en karriärmässig utförsbacke. Den ledde honom ner i avgrunden till självmordets rand men också till höjder av mystisk förbundenhet med Gud.
På denna livsväg betraktar Ignatius sig själv som ”pilgrim”. Varje människa är homo viator, människa på väg. Utmärkande för Ignatius är att han i så hög grad upplever pilgrimskapet som sin personliga andliga livshållning, att han alltid undertecknar sina brev med ”Pilgrimen”. Han bekänner sig offentligt som sådan och det är därför helt följdriktigt att hans andliga självbiografi kom ut under titeln Pilgrimens berättelse.
Denna hans inre väg kommer till uttryck i Andliga övningar. Ignatius jämför dem med ”att gå och att springa”. Som vägledare ger Ignatius den bedjande människan hjälpmedel att göra andliga erfarenheter. Vägens spiritualitet är dessutom alltid förknippad med andliga erfarenheter. På övningarnas böneväg ledsagar människan genom alla ”andliga landskap”: till Edens lustgård, genom öknen, genom mörka avgrunder, uppför Tabor, till Golgata och upp på himmelsfärdens och utsändningens berg.
Den bedjande, övande människan uppmuntras att bli Jesu följeslagare, han som själv är Vägen där Gud kommer människan till mötes. Som alla vägar har också den här vägen viktiga vägskäl, där det gäller att fatta beslut. Ignatiansk spiritualitet är en beslutens, beslutsamhetens och frihetens spiritualitet. Framför allt i de övning och riktlinjer som gäller val finns många ignatianska hjälpmedel för beslut och väghjälp.
Ignatius skriver i Andliga övningar: ”Var och en bör betänka, att han i alla andliga ting bara kan göra framsteg, såvida han frigör sig från sin egenkärlek, sin egenvilja och sin egennytta.” (Jfr AÖ 189)
Realism, verklighetssinne, förknippar man inte spontant med fromhet och spiritualitet. Ignatius kan betraktas som realisten bland de heliga. Mestadels är Ignatius ordknapp och ”låter gärningarna tala”, men också språket visar på hans kontakt med verkligheten: erfarenhet, verk, verklighet, mål och medel, ”Gud i alla ting” är frö honom viktiga begrepp. Framför allt hans syn på Kristus som ”Alltings Skapare och Herre” visar på en ”tro som älskar världen” (Karl Rahner).
”Gud omfamnar oss genom verkligheten”, lyder ett ömsint andlig uttryck. Ignatiansk spiritualitet inbjuder till att låta oss omfamnas av verkligheten och att omfamna verkligheten, också om den stundtals är hård och motbjudande.
Förslag till den som vill läsa mer om Ignatius och ignatiansk andlighet på svenska
Pilgrimens berättelse är Ignatius av Loyolas egen berättelse om sitt liv (Artos förlag)
Ignatius av Loyola – mästare i andlig vägledning, av Stefan Kichle (Artos förlag)
Av kärlek till verkligheten – Ignatianska grundord, av Willi Lambert (Veritas förlag)
Söka och finna Gud i allt, av James Martin (Libris förlag)
Gemenskap i Kristet Liv 